SKILLNADER I TAKTIK
mellan par och lag tävling
Som jag nämnde i sista kursmailet, så påverkas taktiken i spelet ibland av hur man räknar poäng i tävlingen. Det blir en viss taktik om man spelar sällskapsbridge/räknar imps, en annan om man räknar topscore. Men man ska inte överdriva skillnaderna ‐ det mesta funkar likadant. Har man kort till 3 sang ska man bjuda 3 sang... Och som nybörjare har man naturligtvis annat att tänka på än olika spetsfundigheter.
I sällskapsbridge/imps‐beräkning spelar poängen/poängdifferensens storlek roll. Det gäller att hitta de stora bonuspoängen och undvika de stora utgifterna. Och småbelopp (som en övertrick eller att slinka 50 poäng billigare undan) är inte viktiga.
Vid topscore‐beräkning gäller det att vara bättre än de andra paren. Varje stick blir värdefullt, och även en liten skillnad i poäng kan påverka mycket i score.
En del föredrar den lite lugnare, sundare bridgen där blir med imps‐beräkning och spelar helst lagbridge. Andra tycker bättre om den lite tuffare varje‐poäng‐är‐värdefull‐taktiken i topscore och spelar hellre partävlingar. Smaken är som baken.
Några konkreta exempel på när man tänker lite olika vid topscore/imps:
‐ Säg att du är spelförare i 3 sang. Motståndarna hittar utspel i sin bästa färg; du har ett håll kvar. Du ser att du kan spela på två sätt. Du har nio "takstick" du kan raka åt dig. Då är du hemma, men du kan aldrig få någon övertrick. Alternativet är att du provar en "dubbelmask" i ruter. I 75 procent av fallen lyckas den, och du får hem tio stick istället. Men i 25 procent av fallen misslyckas den och du får straff.
- Är det imps/sällskapsbridge gör du bäst i att ta dina nio stick ‐ sätt dig på kontraktet! Övertricken är värda så lite i förhållande till hemgången, så riskera inget. Är det en partävling med topscore är det bäst att dubbelmaska. Det kan vara lika stor skillnad i score mellan jämn hemgång och en övertrick som mellan hemgång och straff, så har du 75 procents chans att roffa åt dig en övertrick tar du den.
‐ På samma sätt är det viktiga som motspelare att ta bet, när man spelar sällskapsbridge/imps. Har man en säker straff så tar man den, istället för att fika efter flera och riskera något. Och man försöker alltid hitta straffen.
Ser man att det finns en viss chans till straff om partnern har det‐och‐det‐kortet så chansar man på det; om spelföraren får nå'n övertrick om det misslyckas gör det inget. Vid topscore är det lite annorlunda. Det kan vara stor skillnad i score mellan en eller två straff. Och övertricken är värdefulla; ibland kan man få en bra bricka bara man tar sina stick och håller spelföraren nere på jämn hemgång. Man tar inte en vild chansning för att hitta en osannolik straff, om det kan ge spelföraren onödiga extrastick.
‐ Man konkurrerar tuffare vid topscore. Det kan vara stor skillnad i score mellan att själv få straff och betala ut 100 poäng, mot att låta motståndarna spela hem sitt kontrakt och få 110 poäng... Men småpoäng spelar ingen roll i sällskapsbridge/imps, så man är försiktigare med att "ta ett kliv ut i det okända". Tvekar man är det bättre att låta motståndarna spela sitt kontrakt. Detsamma gäller att offra sig mot motståndarnas utgång. I en partävling med topscore har man mycket att vinna på att bara betala ut 500 istället för 620. Men det är ganska försumbart i en lagmatch med imps. Tvärtom kan det bli en katastrofbricka ‐ om man offrar sig och det kostar 800 i straffar, och det visar sig att man istället kunde tagit straff i motståndarnas utgång!
‐ Däremot är man lite frikostigare med att bjuda ut utgångar i sällskapsbridge/imps‐beräkning ‐speciellt i zonen, eftersom bonusen för utgång är så hög. Det är naturligtvis dumt att få straff också, men ligger man så där på gränsen bjuder man gärna ut utgången; man har mer att vinna än att förlora. ‐ I sällskapsbridge/imps är det viktigaste att spela ett säkert kontrakt, inte om det ger 20 poäng mer eller mindre. Ni har till exempel fått lära er att man föredrar 3 sang framför 5‐i‐lågfärg. Det är delvis för att femläget är så högt, delvis för att sang ger lite mer betalt. Spelar man en lagmatch med imps är den poängskillnaden försumbar ‐ har man svitade händer och tror att 5 klöver är den säkraste utgången så bjuder man det. Medan man i en partävling med topscore kanske tar en chans på 3 sang och hoppas det slinker hem...
‐ Och så lite överkurs‐i‐överkursen: Ibland får man göra taktiska avväganden av andra orsaker! Ligger man tvåa i en partävling och det är en rond kvar, tar man kanske en chans bara för att kunna vinna... Man maskar för ett extrastick fast man riskerar straff, man tar en rövare och dubblar motståndarna, man kanske bjuder extra hårt. (Eller omvänt: passar fast man borde bjuda utgång och hoppas korten sitter illa!) Eller säg till exempel att du blir spelförare i en utgång du ser är väldigt hårt bjuden ‐ som nog inte många bjuder. Då struntar du i övertricken även om det är topscore; då är det viktiga att sätta sig på hemgången, eftersom du vet att det ger en bra score. Spelar man partävling med topscore frågar sig en rutinerad spelare hela tiden "vad har de spelat vid de andra borden" ‐ och försöker slå det. :‐)
TUR Å OTUR
Tur‐med‐sitsen (om en mask går eller inte till exempel) finns i all bridge. Men hur mycket tur där är i själva tävlingsformen skiljer en hel del. Jag brukar säga att det beror på hur stor del av kortleken "vår sida" kontrollerar.
Spelar man partävling på en klubb kan man själv och partnern bara kontrollera halva leken. Har motståndarna fått de bra korten och gör något bra, får vi kanske en dålig bricka utan att kunna göra något åt det. Och missförstår de varandra och hamnar fullständigt galet får vi en bra bricka till skänks. Det är "partävlingens villkor"... Individuell tävling är ännu värre ‐ då styr man bara en fjärdedel av leken, och är ofta utelämnad till både motståndarna och sin tillfällige partner. Lagtävling är den klart rättvisaste formen av bridge. Då får vår sida spela hela kortleken. Säg att motståndarna värderar sina kort bra och bjuder en tuff utgång vid det ena bordet ‐ som alltid är hemma. Det gjorde de bra. Men vårt lag spelar deras kort vid det andra bordet! Så vi har chansen att spela lika bra där. Missar vi utgången får vi en dålig bricka, men det är självförvållat ‐ vårt lag spelade sämre än motståndarlaget. (Det är själva tävlingsformerna som har mer eller mindre tur i sig ‐ oavsett hur poängen räknas. En individuell tävling är alltid, typ, åttio procent tur, vare sig man räknar imps eller topscore...)